Näktergalen

歌詞

Jag minnes uti värlen en flicka som var grann, med ett fagerligt ansikt som brann, Hennes kinder voro röda hennes ögon voro blå, såsom uppå duvorna de små. Jag gick mig ut en afton, det var en sommarkväll, medåt lunden med min lilla mamsell. Små fåglarne de kvittrade så härligt uti lund, i den stilla och ljuvaaftonstund. Och Näktergalen spelade uti en annan dal, med en darrande stämma coh en röst. Han spelte blott en stämma, min maka har jag mist, ack hur sorgligt den lilla fågeln sjöng. Jag stannade och hörde på lilla fågelns sång, till dess stårarne på mina kinder rann. Hut ledsamt är det icke jag minnes vid mig själv, att vara ensam och hava ingen vän. Nu har jag kurat över, nur har jag stävat fram, och nu vilar jag i min väninnas famin. Nu får väl folket språka ja siga vad dom vill, ty nu hörer du mitt unga hjärta till.