Ballad om en gammal knarkare

歌詞

In kom en gammal knarkare på Klara Polisstation Hans skor var våta och hans ögon kalla Och när han skulle tala fick han inte fram en ton Så han kunde varken sjunga eller tjalla Vi la honom i en ensamcell: hans säng var våt av blod Så småningom gick han in och ut som barn i huset En vacker dag dök han plötsligt upp med ett brev och påbrevet stod: "Jag offrar mina skor för det gröna ljuset..." Men jag öppnade brevet och jag läste som så: "Hej Bröder, lyssna nu till min historia En gång var jag en vacker prins och lycklig som få Min faders stolthet! Och min moders gloria! En vacker dag emellertid, tog jag min första sil Då öppnades min ögon och jag skåda' Bland alla stackars jävlarna som åker runt i bil Och bor och dör och äter i en låda Så jag gav bort min arvedel till första bästa svin Som sprang iväg och köpte sig en fylla Och jag bytte bort mitt vackra slott mot amfetamin Som jag hade i små kapslar i min hylla Min fader dog av vrede och min moder dog av gråt Och jag blev hatad utav mina bröder! Men jag gav väl fan i detta och jag gnolade en låt Där ja bodde i en svinkvart på Söder Det sista som jag bytte bort det var min vackra röst Mot Adams äpple. Och för fagra Eva... Och lade mig att vila mellan två kvinnobröst För jag var trött, jag ville inte leva" Här slutade brevet och intet öga torrt Och kommissarien röt: "Nå, för satan! Släpp ut den fan ur cellen! Och se till att ha kommer bort!" Så där låg vår knarkare på gatan Då ljöd en röst från himmelen så klar och så ren: "Låt alla era skenkänslor fara! Ty denna vackra prins han gav bort allt vackert sken Därför skall han evinnerligen vara!" Man trodde ju Gud fader här i vår stad Ej skulle bli tillstädes. Trodde du ja! Men femti gamla knarkare som han stod i en rad Och stampade och skrek: "Halleluja!" Och fyra ljuva änglar tog hjärtat ur hans kropp Och la det i en plastpåse med hans spruta Och sedan steg dom sakta mot Himmelen opp Och nu är klockan mycket, dags att sluta!