När varmen vibrerar i det ljuvliga Provence Då finns vi, som vanligt, ner' på Henry's Bar i Vence Vi njuter siestan vid en iskall halva vin Och inväntar tåligt den betagande Christine Därinne hörs ropen från ett märkligt klientel: Dom Snälla Förlorarna i livets eget spel Här häckar konstnärerna och hororna i sta'n Här sitter bohemerna och flummarna på rad Här lever man med varandra Vid sidan av alla andra Här söker man livets rus Till dagens lägsta pris Här ställer man inga frågor Här delar man samma plågor Här är varje njutning Kanske livets sista spis Vi sneglar förstulet ut mot torget då och då Vi känner så väl till vilken väg hon brukar gå När klockan slår fyra bjuder Henry själv på vin Då är det snart dags för den bedårande Christine Och plötsligt så tystnar vrålen Och plötsligt så dämpas sorlen Och alla förlorarna Går ut på trottoarn Där skrider hon fram i vimlet Som nedstigen från en himmel Det vackraste av dom alla: Drottningen av Vence Hom samlar förnödenheter i sin bruna korg Och sakta förbleknar stadens färgsprakande torg Då nicker vi mot varann och höjer våra glas Snart är det vår tur, snart har vår drottning handlat klart Så vänder hon sej mot baren Och ser oss på trottoaren Och ger oss ett leende Som ingen annan har Då skriker vi ut extasen Och krossar dom tomma glasen Då vet vi att också Denna afton kan bli bra